År 1965, fanns det en man i Ungern som hette Lazlo. Han var övertygad om att det var sinnevärlden folk växte upp i som bestämde hur folk blev och tänkte. Han ville bevisa detta, och försökte hitta en fru som ville testa sin tes genom att skaffa barn, få dem hemskolade och fullkomligt fokusera på att spela schack.
Mot all förmodan hittade han en fru som kunde tänka sig ställa upp på detta, och de skaffa i rask takt tre barn som de genast testade sin tes på. De lärde ut att spela schack mycket tidigt i barnens ålder. Man talade om schack, barnen spelade schack med varandra, man läste böcker om schack, de spenderade all sin fritid på att antigen spela eller titta på andra som spelade schack och förmodligen (spekulation) handlade barnens drömmar till väldigt stor del om schack. Och mycket riktigt, enligt hans tes, blev barnen mycket duktiga på schack.
Det äldsta barnet började spela schack när hon var 4 år gammal, efter 6 månader slog hon vuxna spelare. Mittenbarnet blev världsmästare vid 14 års ålder, och några år senare en ’Grand Master’ – den mest prestigefyllda titeln för en schackspelare. Det yngsta barnet var dock den mest imponerande – vid 5år kunde hon slå sin far och vid 15 års ålder blev hon den yngsta ’Grand Mastern’ någonsin.
Det intressanta var också att när man frågade barnen i vuxen ålder hur deras bardom varit, som man ju hade kunnat tro upplevts som enformig och plågsam, så svarade alla barnen i princip samma positiva ordalag. De tyckte sin barndom var jättekul – de hade älskat schack, de kunde inte få nog av att spela schack. Deras föräldrar hade till och med försökt få bort dem från schack vid stunder, då barnen bara ville spela ännu mer. Ett av barnen hade till och med gömt sig på toaletten ibland, för att i smyg spela mer schack med sig själv när hon inte fick mer för sina förändrar.
Dessa barnens uppväxt var utan tvekan extremt åt ett visst specifikt håll, men exemplifierar likväl på den stora betydelsen en informationsdiet har på hur barn utvecklas. Om du utsätter dem för schack, blir de duktiga på schack, om du utsätter dem för spanska, så lär de sig spanska, och om du utsätter dem för TV-program som uppmanar till konsumtion, så kommer de antagligen vilja köpa fler saker senare i livet. Oavsett vilken balanserad informationsdiet du ger barnen, kommer det ha en avgörande påverkan på hur de blir som personer.
Hur blir våra barn som vuxna?
Riktigt små barn är dessutom knappt alls medvetna om att de blir påverkade, och mimerar sin omgivning som svampar med sina spegel-neuroner utan större filtrering.
En informationsdiet har därmed en avgörande betydelse på hur barn växer upp och tänker som vuxna. Om ett barn växer upp i Talibanernas Afghanistan och inte får gå i skolan, eller samma barn adopteras till Österrike och får gå i skolan samt lära sig joddla – kommer barnen helt enkelt inte bli samma personer. De kommer förmodligen inte ens vara särskilt lika varandra i hur de tänker, resonerar eller vad de tror på. Absolut spelar gener en viss roll, men vid totalt skilda erfarenheter i livet kommer dessa generna ge totalt olika utfall. Du kan ha en genetisk förutsättning för att bli en duktig basketspelare, såsom att vara lång, men om du aldrig får prova sporten basket under din uppväxt kommer du likväl inte att bli duktig på det. På samma vis kan man ha en fallenhet för matematik eller litteratur, men om man inte använder sin förmåga kommer man inte ha någon nytta av generna till just detta
Det extrema fallet Taliban-uppväxt vis-a-vis Österrikisk joddel-skola gör skillnaden uppenbar – men framförallt användbart för att belysa att detta förstås även gäller för smärre förändringar i ens livsmiljö som på ytan kan tyckas små, men på det långa loppet ger fundamentala skillnader. Människor tenderar i allmänhet att överskatta vanors betydelse på det korta loppet, men underskatta det i det långa loppet.